Kära människor,
Den här bloggen kommer att berätta historien om botemedlet Knotweed.
Det kommer att bli en mycket intim berättelse, men för mig måste den skrivas.
Den blev också väldigt lång men jag kunde inte skriva den kortare.
Jag har också skrivit den här bloggen på "Madeleine-språk" och kanske journalistiskt felaktigt men det är min historia.
Alltid skriver jag om vad ett läkemedel gör. Nu gör jag detta baserat på min egen erfarenhet och känner att det är dags att avslöja denna berättelse för omvärlden.
Ja, det blev långt men hoppas att det ska hjälpa dem, som berörs av det, lite längre.
I vilket fall som helst har det hjälpt mig tillbaka lite på min livsväg, trots allt är jag bara 75 år gammal 🙂 🙂
Min älskade Robbies död, som själv valde att avsluta sitt liv på jorden, har gett mig en ofattbar chock och ett ofattbart trauma.
Kampen för att "ta upp" livet igen var en intensiv process och delvis tack vare det ovillkorliga stödet från min älskade son och mina vänner (hur tacksam kan man vara) och läkemedlen kunde jag "klara" livet igen.
Men ändå, ändå var det något som dröjde sig kvar som jag inte kunde sätta fingret på.
Detta fick mig slutligen att bestämma mig för att ta botemedlet Knotweed själv. Och jag varnar alltid människor som kommer till min praktik för effekterna av detta botemedel. Jag kan aldrig veta vilka själsrörelser som undermedvetet pågår hos människor, och därför tar det ofta mycket lång tid och i samråd med patienten/klienten att avgöra om detta medel ska användas eller inte.
Jag har också utbytt åsikter om detta med Pierre Capel och i synnerhet om effekten av Gaba smörsyra.
Vad är egentligen GABA?
Gaba är en förkortning för Gamma-aminosmörsyra. Vi hittar detta ämne naturligt i våra hjärnor. Gaba är viktigt för regleringen av många olika aktiviteter i vår hjärna. En av de viktigaste funktionerna är att fungera som en neurotransmittor. Människor med för lite GABA kan drabbas av ångestsyndrom.
Det finns naturligtvis mycket mer att läsa om detta på internet.
Jag har alltid sagt att Gaba smörsyra fungerar som ett "lock", som ser till att mycket traumatiska händelser inte kommer upp till ytan och att du kan leva ditt liv (inte alltid, naturligtvis) utan att möta intensiva situationer, som kan ha hänt. Att Gaba ganska mycket fungerar som ett bandhjälpmedel.
"Att gå in i din" process genom läkemedel är enligt min mening den djupaste formen av psykoterapi. För mig, och jag har påpekat detta i 40 år, betyder det att läkemedlen har en effekt på neurala nätverk. Jag skulle så gärna vilja ha forskning om detta. Jag har varit på universitet och undersökt möjligheten att på något sätt bedriva forskning om detta. Någon "dubbelblind forskning" vågar jag. Men nej, hittills, alltid noll till ingen nytta. Det finns inget att vinna på det här. Det finns inget patent att få på det här.
Vad botemedlet Knotweed gör är att ta bort locket från brunnen och du kan konfronteras med känslor som du kanske inte ens visste existerade och som du har gömt undan djupt nere.
Efter att ha tagit Knotweed i tre veckor kom mardrömmarna och så illa att jag bestämde mig för att inte ta botemedlet längre eftersom jag kände mig så "övergiven av Gud och hela världen".
Jag "släckte" den här känslan med 3-Union och sedan blev det bättre.
Men det fick mig inte att nå dit.
Sedan Rob gick bort blev min röst allt sämre och trots all kärlek jag fick från min älskade son och mina älskade vänner drog jag mig undan allt mer.
Och "av en händelse", eftersom jag blev sjuk (laryngit), tittade jag på serien Unorthodox. Och även i den kände jag igen den ensamhet som huvudpersonen upplevde.
Insikterna började nu komma gradvis.
Jag har redan beskrivit i min bok att min mor var den enda överlevande (i familjen) från andra världskriget.
Hon hade en stor familj. Hennes mor, min mormor, hade sju systrar, gifta, alla barn och det var, trots fattigdomen på den tiden, en stor familj som alltid drack "kort eller långt" te tillsammans.
Hennes far, min farfar, hade tre bröder, även de gifta och med barn. Min mor hade två bröder och en syster. Och ingen kom tillbaka.
Mina föräldrar gömde sig från 1943. Min syster föddes samma år. De överlevde kriget alla tre. Efter kriget var deras hus borta, andra människor bodde där.
Judar som "kom tillbaka" från koncentrationsläger eller gömställen togs inte precis emot med öppna armar i Nederländerna och Röda Korset gjorde ingenting för att hjälpa dessa människor, medan Röda Korset i andra länder tog hand om människor som kom tillbaka från lägren.
Min far hittade en fastighet på Stadionplein i Amsterdam där de kunde bo, tack och lov.
På grund av umbäranden, särskilt under hungervintern, blev min far sjuk efter kriget och drabbades av difteri. Tillfrisknandet tog två år. Min mor var gravid med mig direkt efter kriget. När hon fick värkar vägde hon 45 kilo. Jag kom till världen med en svår form av rakitis och efter nio månader drabbades jag av kikhosta. Det är svårt att föreställa sig att min mor var tvungen att ta hand om en svårt sjuk man, en sjuk baby och ett litet barn på tre i ett hus där det knappt fanns några möbler och knappt några pengar att äta för. Det fanns ingen tid att älta sorgen, att "klara av" den stora förlusten av sin familj. Det fanns inget andligt stöd överhuvudtaget.
De fick ekonomiskt "stöd" på den tiden, en liten summa per månad eller vecka (jag vet inte) som de knappt kunde klara sig på och kontrollerades regelbundet av tjänstemän på den tiden för att se till att de inte hade något gräddsmör i skåpet eftersom det var slöseri. (Detta enligt min mor).
Jag var kanske fyra-fem-sex år gammal. Vänner kom till min mammas hus och jag tyckte att de var konstiga människor. Jag tyckte att de var överdrivna, jag kände mig inte bekväm med dem. Min mamma berättade senare att de hade varit med om fruktansvärda saker, mycket värre än vad hon hade varit med om. Deras smärta var mycket värre än hennes smärta över att sakna sin familj, de trauman de hade upplevt var till och med värre än hennes trauman eftersom de hade varit i ett koncentrationsläger. Min mors vänner var alla överlevande från "experimentblocket" och vad som hade hänt dem (vilket jag senare fick höra) är för hemskt för att beskrivas här.
Min mamma berättade aldrig exakt vad som hände med henne och hennes familj, men jag kände det genom allt.
Min födelsedag den 29 mars var alltid omgärdad av "något" som jag inte kunde sätta ord på. Senare visade det sig att min mors bror och hennes fars födelsedag också var den 29 mars. Och ja, det datumet var "upptakten" till den 4 och 5 maj.
Trots allt detta hade jag en trygg och kärleksfull barndom. Min mor arbetade på teater Carré i kafferummet på kvällarna och därför tog min far alltid med mig till sängs. Varje kväll berättade han en saga om kaniner och eftersom vi på den tiden bara hade filtar stoppade han in mina filtar så tätt under madrassen att den blev lite ihålig och min säng kändes som en trygg liten båt
Jag hade förstås inga kusiner, och när min far duschade mig och min syster behöll han alltid byxorna på. Han var väldigt pryd och tyckte att det var så det skulle vara. Men jag var nyfiken. En gång när jag lekte på gatan såg jag en liten pojke som urinerade mot ett träd. Min nyfikenhet var väckt. Jag hade ju aldrig sett en kuk förut. Jag tyckte att det var så spännande. Och jag började göra samma sak som den lilla pojken och försökte kissa mot ett träd. En kvinna på gatan såg det, sprang ut och fram till mig och ropade att det var fruktansvärt det jag gjorde och att hon skulle gå direkt till min mamma och berätta det. Jag blev förskräckt, sprang hem, gick in och ja, där kom denna kvinna i högsta beredskap till dörren och berättade för min mamma att jag hade gjort något fruktansvärt. När hon hade berättat det för mig brast min mor ut i skratt, kallade ut mig från mitt rum och sade: "Kära nån, det gör ingenting alls. Det är helt normalt och hon tog mig i sin famn och damen seglade iväg, djupt förolämpad.
Ja, hur säker jag alltid har känt mig. När jag växte upp, med vad som helst, kände jag mig alltid skyddad och säker.
Jag hade, när jag var lite äldre, samma dröm ganska ofta. Mina föräldrar, min syster och jag gick till en glänta i skogen. Det fanns en lucka mitt i gräsmattan. Man kunde lyfta upp luckan och via en trappa kunde man gå ner, stänga luckan och på så sätt var vi alla säkra.
Så långt en liten glimt från min barndom. Och skulle du säga att inget allvarligt hände och att jag växte upp i en kärleksfull miljö.
Tja, efter att alla mardrömmar kom när jag tog Knotweed, och jag minns verkligen inte vilken typ av mardrömmar, och jag kände mig så ensam på grund av detta, kom insikten om varför jag alltid satte smärtan eller sorgen hos alla jag älskade och älskar först. Även i min praktik. Mina patienter / klienters sorger, trauman, rädslor, osäkerheter du heter det, trodde jag alltid var värre än min ............??????
Hade jag redan "tagit" det i min mammas mage? Hon, gravid med mig, alltid på Centralstationen för att kolla och fråga om några människor hade kommit tillbaka från lägren. Var det därför jag "tog med mig" de här känslorna?
Det Knotweed har "gett" mig är att jag nu måste/kan "sätta mig själv först". Att jag också är viktig. Det har inte varit botemedlet Yarrow eller Firethorn (som jag har tänkt ibland men jag kände mig inte skyldig och ja, jag kan skydda mig väl och kan säga nej).
Och den del som andra människors är alltid mycket värre än vad som händer med mig jag "gav tillbaka" till min mamma.
Det sista medlet, som jag gjorde tillsammans med Robbie (hur är det möjligt) är medlet Indian Almond och jag kom precis igenom "I am". Nu börjar jag förstå vad detta botemedel betyder.
Ja, det KAN jag vara!
Kanske kommer jag att beskriva min historia i en bok en dag. Jag vet inte ännu. Men för varje gång blir det också tydligare varför jag var tvungen att göra rättelser.
Om det finns människor som känner igen sig, var och en på sitt sätt, i min berättelse, kommer jag att dela ut 10 eller 20 läkemedel till dem som har gillat och delat min blogg. Men inte Knotweed, åh nej. Nej, det kan vara som ett resultat av din berättelse, att jag skickar dig 3-Union eller Christmas Plum men vi kan titta på det tillsammans.
Du kan läsa min blogg om Trinity. Dessa skrev jag den 7 och 12 augusti 2016. Och en blogg om Christmas Plum skrev jag den 6 och 12 mars 2016.
Madeleine Meuwessen
*Blomstermedel ersätter inte medicinering. Observera att du i tveksamma fall alltid bör rådfråga en läkare.